För en tid sedan fick jag en bok av en väninna. -”Läs den!”, sa hon. Boken var ‘Den nionde insikten’ av James Redfield som enligt baksidestexten är: ”Nyckeln till ett nytt liv…”.
Jag har nu läst och tyckte att den var bra, nästan ända till slutet. De första åtta insikterna var kloka och överensstämde ganska bra med mina egna erfarenheter. Sammanfattningsvis kan man säga att de talar om att det finns en mening med ”slumpmässiga sammanträffanden”, att vi kan erhålla energi och fyllas med kärlek genom att fokusera på det vi uppfattar som vackert. De handlar också om att bli medveten om olika beteendemönster som vi har beoende på våra tidigare upplevelser, som tex ”hotare”, ”utfrågare”, ”Stackars mig” osv.
Denna bok var en av världens mest sålda under nittiotalet, mer än 20 miljoner sålda exemplar. Så det kan bli!
Jag menar nu inte att vara otacksam gentemot min väninna, inte alls, men det är inte så vanligt att jag ”sätter mig på tvären” och därför var jag tvungen att ”sjunga ut”.
Hur skulle det se ut om de som lever upp till bokens alla nio insikter skulle vibrera upp i skyn, till en annan dimension? Skulle vi andra stå kvar med båda fötterna på jorden och vinka? Eller, om jag själv, mot förmodan, vibrerande av energi skulle höjas till skyarna, först som en ljusvarelse och sedan bli osynlig…
Hälsa definieras av Världshälsoorganisationen enligt följande: ”Ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”.
Undrar just om det finns någon som har hälsa enligt WHO’s definition.
Psykoanalytikern och författaren Mikael Enckell definierar hälsa så här: ”Ett labilt jämviktsläge med dålig prognos”.
Tjaa, då kanske man ändå kan säga att man har hälsa.
Kanske är det hösten, mörkret eller sinnesstämningen.
Kanske är det allting, eller ingenting.
Oavsett orsak talar de fina harmonierna i denna sorgliga sång till mitt inre.
En man berättade för mig om ett ”framtidsföredrag” han varit på.
En sak som gav mig rysningar var att mer än 50 % av drygt 1000 tillfrågade svarade att de hellre skulle bli av med vänster lillfinger än vara utan mobiltelefon resten av livet.
Drastisk som jag ibland kan vara, såg jag både yxa och huggkubbe framför mig och mitt val skulle vara enkelt.
Mail, telepati, fast telefoni, flaskpost…
- ”Nu är den stora frågan vart vi ska”.
Med de orden inleddes årets skärgårdstur.
Gungle hämtade mig vid stationen i sin lilla svarta sportbil och allting kändes förvirrat på det där alldeles speciella viset som det alltid gör när vi ska ut på äventyr.
Väl framme i Stavsnäs skyndade vi ombord på ‘Söderarm’ som skulle ta oss till Sandhamn. Fnissiga och glada tog vi plats vid ett av fönsterborden med varsin öl och macka, mycket nöjda med att ha hunnit med en tidigare båt än planerat.
Vårt rum i det gamla missionshuset var verkligen trivsamt med utsikt över den lilla byn nere vid hamnen och uppkrupna i varsin säng smuttade vi på den obligatoriska resewhiskyn. Vi pratade, skrattade och trivdes så där som man gör tillsammans med en riktigt god vän. Sandhamn visade sig dessutom ha mer belysning än de öar vi tidigare besökt vilket gjorde att vi inte gick så mycket fel, bara lite.
Kvällen övergick till natt och mätta efter middagen låg vi till slut i varsin slaf. Tjejsnacket fortsatte medan ovädret tjöt och ven utanför fönstret.
Morgonen kom och stärkta efter en god frukost promenerade vi över ön i det mulna vädret innan vi slutligen gled ner i Kryssarklubbens varma bubblande pool.
Relaxavdelningen var läcker med bubbelpool, bastu, bar, stenläggningar och allt som hör därtill men både Gungle och jag kom att tänka på Finnhamns speciella bastu, där vi var förra året. Den bastun kan man boka för att få vara alldeles i fred och genom det breda fönstret kan man titta ut över fjärden. När man känner sig tillräckligt het är det bara att tassa ut ur bastun, klättra nerför stegen och låta kroppen sjunka ner i det höstkalla, uppfriskande vattnet. Det är riktigt läckert!
På hemvägen passade vi på att fynda varsin rejäl bit högrev och när Gungle hade släppt av mig vid stationen tror jag nog att hon sa: Nu är den stora frågan vart jag ska.
Jag sitter just nu på tåget från Krisitianstad och känner hur tröttheten avlöser de senaste dagarnas anspänning. Undrar just om det är mörkret utanför som gör att stämningen ombord är ganska myspysig. Kanske spelar det roll att det inte är vilken kväll som helst, utan fredag kväll.
Jag tjuvlyssnar lite och får en känsla av de olika möten som sker här i vagn nr 6. Människor som tillfälligt möts och berättar saker som man bara berättar för någon man är ganska säker på att aldrig träffa igen.
Andra känner varandra bättre, flirtar lite och verkar fulla av förväntan.
Sedan finns det förstås de som tycker att det är okej att prata hur högt och länge som helst i sin mobiltelefon.
Om någon här i vagn nr 6 skulle drabbas av hjärtstopp så ska jag göra mitt allra bästa nu när jag är uppdaterad med det allra senaste inom Hjärt- och lungräddning.
De som är intresserade av vad som är på gång när det gäller HLR, Hjärt- lungräddning, kan klicka här.
Ännu en gång har det blivit dags att besöka högskolan för ett par intensiva och krävande dagar med allt från tentor till blodtryckstagning.
Under tågresan till Kristianstad förundrades jag över mannen som satt bredvid mig. Han lyssnade på en och samma Queen-låt i nästan två timmar samtidigt som han spelade någon slags hjältespel på sin bärbara dator. Ett tag trodde jag att musiken hörde till spelet men det visade sig vara självvalt att lyssna på samma om och om igen. Han rekryterade drakar och minotaurier så han verkade bli både trött och svettig men någon riktig hjälte tror jag inte att han var.
Kanske förundrades han över mig där jag satt och försökte ta så lite plats som möjligt för att vi båda skulle kunna upprätthålla våra personliga revir, så att jag kunde upprätthålla mitt personliga revir.
När jag var liten ville jag väldigt gärna ha en häst. Någon i familjen, som väl tröttnat på tjatet om häst, föreslog att jag skulle gå ut i skogen och försöka fånga en älgkalv som jag sedan kunde tämja och rida in.
En lysande idé tyckte jag och började genast tillbringa ganska mycket tid i skogen för att försöka hitta en stackars övergiven och föräldralös älgkalv som skulle kunna bli min framtida springare.
Det fanns en tid när jag tyckte att det här var en pinsam liten historia men nu tycker jag snarare att den är gullig och jag minns den fina skylten jag gjorde med rubriken ”Foderstat för älg”.
Det var när jag fick syn på den här videon om flodhästen Jessica, som jag kom att tänka på min alldeles egna variant av älgjakt. Konstiga saker kan hända. (Jag har inga planer på att åter börja ”jaga älg”).
För en tid sedan fick jag en bok av en väninna. -”Läs den!”, sa hon. Boken var ‘Den nionde insikten’ av James Redfield som enligt baksidestexten är: ”Nyckeln till ett nytt liv…”.
Blir man passionerad av passionsfrukt?
En man berättade för mig om ett ”framtidsföredrag” han varit på. 
- ”Nu är den stora frågan vart vi ska”.
Vårt rum i det gamla missionshuset var verkligen trivsamt med utsikt över den lilla byn nere vid hamnen och uppkrupna i varsin säng smuttade vi på den obligatoriska resewhiskyn. Vi pratade, skrattade och trivdes så där som man gör tillsammans med en riktigt god vän. Sandhamn visade sig dessutom ha mer belysning än de öar vi tidigare besökt vilket gjorde att vi inte gick så mycket fel, bara lite.
Morgonen kom och stärkta efter en god frukost promenerade vi över ön i det mulna vädret innan vi slutligen gled ner i Kryssarklubbens varma bubblande pool.