Jag har nyligen avslutat en bok av Stephen King, Liseys berättelse. Den handlar bland annat om en författare vid namn Scott och i en del av boken får Scott ett fax från sin redaktör som vill ha ytterligare ändringar i den roman som han skrivit. Redaktören tycker att intrigen är långsökt. Samtidigt som faxet rasslar in läser Scott i dagstidningen om en hund vid namn Ralph som under en semester med familjen i Florida kommer bort och efter tre långa år hittar hem till Oregon. Han var lite mager och tilltufsad men i övrigt helt okej. Scott undrar vad hans redaktör skulle tyckt om det skulle dykt upp i någon av hans böcker.
Scott konstaterar buttert att ”Verkligheten är Ralph”, som plötsligt dyker upp efter tre år medan en författare inte kan berätta en historia för att den ”knakar” lite.
Jag tycker nog att livet är lite så. Ibland händer helt otroliga saker i verkligheten som man aldrig skulle kunna komma på ens i sin vildaste fantasi. Det känns ganska bra att säga: ”Verkligheten är Ralph”. Man behöver ju inte säga det så högt eftersom det kanske låter lite lustigt.
