Planen var att jag skulle hämta äldsta sonen vid tåget idag men plötsligt, igår kväll, klev han in genom ytterdörren med ryggsäcken på ryggen, gitarren i handen och barfota. Han hade fått skjuts av kocken. Himmel vad glad jag blev! Senast han var hemma var i februari så det var verkligen på tiden.
Han har jobbat hårt som instruktör på en segelskuta och har inte haft varken tid eller möjlighet till någon skönhetsvård. Det är helt enkelt VVO, Våga Vara Ofräsch, som gäller vid den här typen av äventyr.
För drygt en månad sedan bad han mig att skicka ner lite strumpor till honom i samband med att jag skickade något annat. Självklart, många strumpor skulle grabben ha, sprillans nya. Nu när han kom hem höll han upp ett par som fortfarande hade etiketten kvar och pekade på storleken, 36-39. Jag förstod genast att han omöjligt kunde få ner sina 45:or i de strumpor jag skickat. Ibland blir det fel när man ivrar för mycket mitt i välviljan.
Nåja, nu är han hemma och bevisligen har han varit mest barfota.
Apropå VVO dyker det upp en sång i mitt huvud. Det är verkligen ingen skönsång men man kan väl säga att den är annorlunda.
