Efter drygt två dygn hemma var det dags för den äldsta av de tre att ge sig av igen. Efter en trivsam bilresa till Skavsta stod vi i kön till incheckningen. Bagaget höll de rätta måtten trots att det bland annat innehöll kommunistguran (en rysk gitarr som han med stor omsorg skruvat isär, packat, mätt och vägt) som absolut skulle med till Irland. Det var en speciell känsla att stå där tillsammans med sonen, på ett sätt kändes det som om det var igår jag själv var 18 år och livet endast bestod av möjligheter och på ett annat sätt kändes det så avlägset. Jag är ju inte 100 men väl 44.
Jag frågade om det kändes okej. ”Visst”, svarade han. ”Och du, är du okej?”.
”Absolut”, sa jag men var tvungen att medge att en del av mig också ville ut och resa. Ut på äventyr.
Han ska jobba som volontär på Irland i en månad och vet inte särskilt mycket om stället han ska vara på eller hur han ska bo.
På vägen hem sjönk jag in i mina egna tankar som jag alltid brukar göra efter ett avsked. Det kändes plötsligt väldigt tydligt och självklart att det inte alls behöver vara slut med äventyr även om det inte går att vara lika spontan som när man var 18. Det kändes bra, tankarna var positiva och fulla av olika idéer. En blick på hastighetsmätaren avslöjade att jag än en gång drabbats av iver och jag lättade på gasen.
