Ödesmöte

Ett starkt minne dök upp idag när jag genom min goda vän Gungle kom i kontakt med S, en fd arbetskamrat. När jag var 20 år började jag jobba i IT-branchen i Stockholm och S arbetade på ett ställe i Norrbotten där vi ofta testade nya system vilket innebar att det blev en del resor norrut.

Samma år åkte jag till Australien i drygt sex veckor. Det var en minst sagt spännande och händelserik resa. När jag en natt i mitten av mörka januari kom tillbaka till smällkalla Sverige var jag fast besluten att åka tillbaka. Jag hade bestämt mig, jag skulle flytta till Australien, trots att min tid där emellanåt varit smått kaotisk.

Medan jag passade på att med vemodskänsla i kroppen göra alla saker som jag tyckte var typiskt svenska, som att åka skridskor tex, protesterade min chef mot mitt beslut på alla möjliga sätt. Mina föräldrar som alltid har stöttat mig ställde frågor som fick mig att fundera men accepterade också mina svar.
Jag förberedde mig på alla tänkbara sätt.

Jag minns inte riktigt när det var, kanske i april, som min chef skickade mig till Norrbotten på ett uppdrag. Jag flög till Kiruna där S hämtade mig på flygplatsen och jag har för mig att vi efter arbetet hann åka lite skidor i Gällivare. Därifrån åkte vi bil till Luleå och plötsligt, i skogsbrynet bredvid vägen, fick vi syn på en enorm älgtjur med mångtaggad krona. Den stod alldeles stilla. S stannade bilen och vi klev ur. Jag tittade och tittade på denna majestätiska älg och drog in den friska kyliga luften, kände stillheten. Älgen tittade tillbaka. Det var fantastiskt och magiskt. Så vackert!
Någonting hände inom mig och allting ändrades, alla mina planer och beslut löstes upp medan jag stod där. Det var en känsla som inte går att beskriva.
Jag är övertygad om att det var meningen att älgen skulle stå där, att vi skulle mötas och att jag skulle stanna i Sverige.
Märkligt, men så var det.