När mina barn frågade mig hur det går med studierna svarade jag ärligt att det just nu går outhärdligt trögt, att jag inte kan förmå mig att göra alla instuderingsfrågorna, att jag inte orkar läsa alla sidorna…
De sa att jag har drabbats av skoltrötthet och undrade om jag verkligen hade glömt hur det är att vara skoltrött.

Jag hade glömt hur frustrerande denna åkomma är, vet inte om jag någonsin varit lika drabbad som nu. Det hjälper inte att jag påminner mig själv om hur glad och tacksam jag var när jag kom in på denna utbildning. Inte heller hjälper vetskapen att det bara är en månad kvar till sluttentan.

Bobz har vidtagit åtgärder genom att sätta upp en ‘Don’t Panic-skylt’ på kylskåpet och jag känner på mig att den kommer göra susen. Förresten kanske alla behöver en ‘Don’t Panic-skylt’ nu när julen alldeles snart är här.
Don’t panic!

När jag hämtade bilen som varit på service frågade mekanikern om jag verkligen inte hade känt att bromsskivorna var alldeles knöliga av rost och att bromsbeläggen endast var 1 mm tjocka.
- ”Neej, jag bromsar inte så mycket”, svarade jag med viss tveksamhet och tänkte efter om jag känt något särskilt.
Jag fick en ny tid eftersom detta behövde åtgärdas omgående.

När jag körde nedför den branta, snöiga och hala backen från verkstaden bromsade jag och då kände jag minsann hur det liksom durrade i hela bilen. Jag förundrades över att jag inte registrerat detta tidigare och fick lust att åka tillbaka bara för att tala om att jag visst hade märkt av bromsskivornas knölighet. Tänkte att de måste tro att jag är lite knäpp. Jag stod emot impulsen och åkte istället hem och talade om att det måste verka himla konstigt att ingen av oss lagt märke till detta, när det var så tydligt.

När jag blivit upplyst om att det var ABS-bromsarna som orsakat durrandet, att det är så de funkar, kände jag att jag hade pratat klart om bromsar, både hemma och på verkstaden.

Kanske är det så att jag helt enkelt är mer för att gasa än bromsa.

Bondepraktikan säger att mycket rönnbär ger en kall och snörik vinter.
John Pohlman säger att rönnbären visar hur vädret har varit, inte hur det ska bli.

Båda sönerna har kommit hem för att fira jul, snöflingor singlar ner och gör det redan tjocka snötäcket ännu tjockare. Alla sover utom jag. Det brinner i kaminen och tomtegröten kokar sakta på spisen.

Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte när jag bokade in jobb på måndag och tisdag, jag borde ha bokat ledigt.

Det knirkar under skorna idag och världen runt omkring mig är tystare, bulligare och mjukare nu när den nyfallna snön ligger i höga drivor.
Arbetsdagen har varit lyckad och slutade med en oväntad klapp på kinden. Innan jag for iväg i morse lyssnade jag till Jake Shimabukuro när han spelade Beatles-låten ‘Here, there and everywhere’ och den har följt med mig hela dagen.
Jag skulle gärna lägga ut den här men eftersom jag inte hittar någon bra video på youtube får det bli en gitarrvariant istället.
Melodin är så otroligt fin och ibland, när jag är lite trött, njuter jag verkligen av att lyssna till musik som är ”enkel” och inte så ”överlastad”.

Först tänkte jag skippa julskinkan efter alla hemska rapporter om vanvård men nu har jag beställt en liten från ett ställe där grisarna får ha ett riktigt grisliv, så som det ska vara.
Grisar får nog ingen chans att bli gamla men det känns mer okej när man vet att den tid de har haft har varit bra, bra på grisars vis.

Igår var jag på återbesök hos min husläkare och frågade om det inte är konstigt att jag har fått ”en släng” av basaliom när det vanligtvis drabbar personer som har passerat femtio. Eftersom jag nu drabbats så pass tidigt känner jag viss oro för att förvandlas till en kvinnlig Scarface. Dessutom äger jag inte ens en ordentlig solstol.

Han tittade mig i ögonen, log och sa att det är både på gott och ont som vissa människor inte är vanliga.

På gott och ont, på gott och ont…
Mina tankar malde medan jag gick därifrån, är jag inte vanlig… Jag har väl haft det på känn men tänkt att det är en känsla som besöker alla då och då. Jag kom att tänka på vissa gånger när jag har suttit på föräldramöten och funderat över hur livet skulle ha sett ut om jag hade varit som de andra mammorna, de vanliga.

Det är lustigt förresten, hur olika det klingar om man säger ‘ovanlig’ eller ‘onormal’, när det är sak samma om man säger ‘vanlig’ eller ‘normal’.
Herregud, han sa väl ändå inte att jag var onormal?!

Normal, vanlig eller ingendera, så tillbringade jag, och delar av familjen, den gångna helgen på Gotland. Där blev vi bjudna på god mat och fint sällskap. Jag fascinerades av lördagmorgonens himmel som utlovade vackert väder och träden som såg så vackra ut mot den rödskimrande himlen.

I boken ”Sista boken från Finistère” av Bodil Malmsten läser jag om det tysta straffet. Bokens huvudperson berättar hur hennes granne, Madame C, tiger ihjäl hennes nyutgivna bok.
Så här står det:
”…
Det tysta straffet, det värsta straff någon kan tvinga en att tjäna av.
Det drar kallt när madame C höjer på sina perfekta ögonbryn.
Ju mer madame C tiger, desto mer talar jag…”

Precis så gör jag också om jag bemöts med tystnad.

Det är sant som det står i denna video – musik förenar människor. Här är två killar som aldrig har träffats, den ena bor i USA och den andra i Holland. De fann varandra via YouTube och har endast kommunicerat via mail. ”Studion” har utgjorts av en flera år gammal laptop och gratisprogramvara från Apple.

Tänk vad roligt de måste ha haft! Vilken lust och vilket driv!

Jag vill också ha ett projekt att brinna för.
Kanske nästa år.
Eller imorgon…

En påminnelse om att allting kan ändras väldigt fort, oavsett vilka framtidsplaner vi gjort upp.
En påminnelse om att vi bör ta vara på nuet, prioritera det som är viktigt och betyder något.

Budskapet som Stefan Sauk framför är skrämmande och obehagligt men mycket tänkvärt: