Ormskraj

Jag har alltid varit rädd för ormar. Självklart tycker jag att de ska finnas men mitt hjärta gör ett jätteslag de gånger jag stöter på en.

Igår var vi hemma hos en kompis till Bobz som har två rödsvansade boaormar. Eftersom de hade köpt ett nytt terrarium till sina slingrande vänner skulle vi ta oss en titt. Jag höll mig lite i bakgrunden och de andra skojade med mig om att en hade rymt. Vi skrattade allihopa men jag slutade tvärt när det visade sig att en av ormarna faktiskt hade rymt! Den låg ovanpå terrariet och visade tydligt att den trivdes bättre lite sådär på rymmen.
Det blev ett extra hjärtslag i mitt bröst och jag, som varit lite trött och seg innan, blev helskärpt. Idag har jag varit matt och kanske beror det på gårdagens anspänning.

Stadsnät, brottning och trollstav

Vi har fått stadsnät indraget och lovats en hel massa kanaler under den första månaden, utan extra kostnad. Efter vårt första försök har vi bara lyckats titta på Eurosport, närmare bestämt Tour de France, och brottning med finsk kommentator. Cykel är ju cykel och vad gäller brottningen såg det ganska vulgärt ut, det verkade som om han i blått ville men det ville inte han i rött.

För mig, som redan innan hade problem med att manövrera TV:n och alla dess tillbehör, kommer det krävas både utbildning och övning för att klara av det här nya. Det är nog tur, med tanke på husfriden, att jag för det mesta ägnar min tid åt annat. På tisdag är dock ‘House’ tillbaka och då hoppas jag att allting klaffar.

Jag kanske borde ha en så’n där trollstav som det stod om i senaste ‘Ny Teknik’. Varje kanal representeras av en speciell viftning, likaså volymen. Det kanske passar mig. Om du vill läsa artikeln i ‘Ny Teknik’ kan du klicka här. Vem vet, kanske blir det årets julklapp.

Nano Ink Tattoo

Fick av en slump syn på lite ny vetenskap som går ut på att en speciell typ av tatuering ska kunna indikera en persons glukoshalt. Om alla tester faller väl ut innebär det att de som har diabetes i framtiden inte behöver sticka sig utan kan ha koll på sin glukoshalt genom att titta på tatueringens färg.

Verkligen häftig forskning tycker jag. Vilken skillnad det skulle vara att hålla koll på sitt barns tatuering istället för att sticka dem. Som vanligt dröjer det väl innan det blir verklighet men det är absolut ett steg i rätt riktning.
Om du vill läsa mer kan du klicka här.

Sotarens skräck?

Förmiddagen har ägnats åt välbehövlig städning.

Det var sotarmäster själv som kom i år, en äldre fin man. Han upptäckte att en plåt i vår kamin hade blivit deformerad och därför inte gick att ta ut. När han sotat skorstenen och dammsugit inuti kaminen, så gott det nu gick pga plåten, hände det som hände för ungefär femton år sedan. Locket som sitter under skorstenen lossades och ungefär tio liter sot for ut och träffade golvet med ett dovt kloff-ljud.
Sotarmäster blev alldeles olycklig över det inträffade och jag blev olycklig för att han blev olycklig. Båda dammsög vi, han med sin dammsugare och jag med grovis. Jag sa att han kunde gå, att jag kunde fixa resten själv. Han gick, jag dammsög. Det knackade på dörren och där stod han med famnen full av trasor.

Det var inte hans fel, inte mitt heller, utan sånt som kan hända. Undrar om det kommer någon sotare till oss nästa år? Man vill ju inte vara orsak till någon sotares ångest, inte till någons ångest.

Expecto Patronum

Djupt försjunken i tankar inför tentan gick jag tidigt i morse genom skogen tillsammans med Alice. Någonting, kanske ett ljud eller också bara en känsla, fick mig att titta till höger. Där stod hon, älgmamman, med en kalv vid sin sida. Vi tittade på varandra en lång stund innan ytterligare en kalv reste sig upp. Mamma älg gjorde då helt om och joggade lugnt bortåt, inte fortare än att kalvarna hann med.

Jag är ledsen att jag störde den lilla familjens morgonvila men ändå glad och tacksam över mötet.

Senare under dagen tänkte jag på de olika möten jag har haft med älgar och kom fram till att om jag levde i Harry Potters värld och var en häxa istället för en mugglare, så skulle min patronus alldeles säkert vara en älg.

Kanske har jag på sätt och vis, här i den verkliga världen, en patronus som är en älg. Tentan gick kanonbra och jag har fått saker gjorda som har väntat länge på att just bli gjorda. Jag känner mig helt enkelt gladare och starkare idag än vad jag har gjort de senaste veckorna

Rytmen i blodet

Tapp, tapp, tapp. Tapp, tapp, tapp. Tappeti, tappeti, tappeti. Tapp, tapp, tapp… Bobz har skaffat sig ett ‘Rockband’. Det var trummorna som lockade. För den som inte vet vad ett ‘Rockband’ är så kan jag, jag som knappt heller vet vad det är, tala om att det är ungefär som karaoke men istället för att sjunga så spelar man. Det kopplas till TV:n via ett Xbox, som är en spelkonsol, och på TV:n visas noter och spelanvisningar samtidigt som musik strömmar ur högtalarna.

Vår öppna planlösning gör att jag numer pluggar väldigt taktfast. Efter att ha läst i tre veckor är det först nu jag börjar förstå vad jag läser. Antingen beror det på det rytmiska trummandet från Bobz eller också är det så att jag efter mycket möda kommit över tröskeln.

Jag vet att rytmterapi används med stor framgång vid rehabilitering av stroke-patienter. Nu har ju inte jag haft någon stroke (om något verkar fel hos mig så beror det på något annat) och terapin går bla ut på att man är fysiskt aktiv själv men kanske påverkas hjärnan positivt av rytmer, även om man bara lyssnar.
På onsdag, när jag ska tenta, har jag nya referensramar att ta hjälp av: Hm, vänta nu, det där läste jag ju vid trumsolo nummer två…

Bobz kommer ut i köket för att dricka vatten. Hon tittar på mig och alla mina böcker när hon frågar om hon stör när hon spelar.

Neej, hon stör inte alls. Bobz gör mig glad!

Här är förresten en länk till mer information om rytmterapi för strokepatienter, klicka här.

Liten men tuff

- ”Sluta knuffas! Ser du inte att jag äter!”.
Precis så får jag för mig att den lilla musen säger när leoparden försiktigt försöker putta bort den från sin mat. Det är naturligtvis bara i min fantasi den säger så men om du vill se de häftiga bilderna kan du klicka här.

Still alive

En tjej sa till mig tidigare i veckan: – ”Jag förstår mig inte på de där männsikorna som bloggar. De borde skaffa sig ett liv istället”.

Nu dök det upp i mina tankar och jag funderar på om mitt bloggande innebär att jag inte har ett liv. Det är nog så, enligt min mening, att ett liv är en förutsättning för att kunna blogga.

Just nu, när jag läser sjukdomslära, kan jag emellanåt känna mig väldigt sjuklig, på gränsen till död, men hjärtat pickar och slår vilket innebär att jag lever vidare och bloggandet kan fortsätta.

Med glitter i håret

På plats i gynstolen för cellprovtagning kom jag att tänka på en händelse som min vän Gungle berättade om för många år sedan.
Hennes stressade kompis skulle på gynundersökning. Hon duschade och innan hon klädde på sig använde hon någon sorts spray för att bevara fräschören i de nedre regionerna.

Väl på plats i gynstolen påbörjades undersökningen och den manliga gynekologen sa:
- ”Jag ser att du har gjort dig fin”.

Gungles kompis tyckte att det var en mycket märklig kommentar och visste inte hur hon skulle tolka den. Den var bara konstig. Verkligen helt fel.

Väl hemma fick hon se flaskan med dotterns silverspray och då förstod hon…

Mognadsprocess

Septembersolen har gjort gott